Mathilda Antonietta Belinda Ohlsson

Innan jag satte mig här hade jag miljoner saker att skriva. Jag stod och diskade och skrev en kort novell i huvudet som försvann när jag satte mig. Jag läste nyss delar av denna bloggen. Inte bra när jag är ensam denna kväll. Känner mig helt tom och deprimerad. Vet inte om jag tycker hon är intressant att läsa om eller bara patetisk.

paus.

Fick besök av min kära syster som va ute på promenad. Nu är jag på bra humör igen:)

Men tillbaka till hennes blogg. Inte min systers nu då utan den andra tjejens. Hon skriver väldigt ÖPPET om sitt liv och sina relationer. Jag är inte särskilt öppen av mig. Kanske delar med mig av 20% av mina känslor och det är endast när jag inte orkar hålla det för mig själv. Då händer det att jg outar mig till min närmaste familj. Men annars tycker jag inte om att dela med mig av mig själv. Speciellt när det kommer till nya människor. Det spelar ingen roll hur ofta eller hur intensivt vi umgås. Jag håller ändå allt på en låg nivå även om jag kanske i vissa stunder vill skrika ut mina känslor. Dett är på gott och ont. Jag kan vilja berätta hur mycket jag älskar min pojkvän och hur lycklig jag är med honom. Jag vill skrika ut det. Men för vad? Vad skulle dom ha för nytta om den informationen? Och detta gäller såklart omvänt också. Jag är glad för andras lycka såklart men jag tänker inte tävla om vem som har det "bäst" därför säger jag inget. Jag nickar bara med när andra delar med sig. Varför har jag blivit sån kan jag tänka. Jag har många teorier men som ni anar, inga jag kommer dela med mig av. Jag skulle vilja sitta och diskutera mitt liv och relation länge. Men troheten finns inte där. Jag känner helt enkelt inte att jag har någon här (förutom syster) som jag känner mig trygg nog att berätta saker för. Men inte ens min syster får veta mer än dessa 20%. Detta kan vara väldigt ensamt ibland. Därför skriver jag. Inte för er men för mig själv. Jag skriver i en bok med vita, streckade papper. Man skriver med något som kallas penna. Ni kanske kommer ihåg. Men när jag skriver, skriver jag sorgsna, arga och väldigt osammanhängande texter. Jag länger dessa papper sen. Jag vill ändå inte titta tillbaka och läsa detta om några år. Jag skulle trott att jag va olycklig. Vilket jag inte är. Jag är lycklig tillsammans med Björn. Jag är lycklig och tillfreds med mig själv. Inte alltid men oftast. Jag befinner mig bara på fel plats. Detta hade gjort vem som helst. Kille eller tjej, tokig efter ett tag. Jag saknar timmarna vi spenderade på olika fik. Jag och tjejerna. Vi pratade i flera timmar om allt. Vi pratade som om vi va de enda på hela stället. Fast det va fullt. Ingen brydde sig ändå. Folk är så upptagna med deras eget liv. Jag älskar det! Jag älksar att man kan gå i veckor utan att träffa på någon man känner. Jag älskar att jag inte vet hur personen i kassan såg ut. Jag älskar att jag inte ens vet om om det va en tjej eller kille som satt där. Kan tyckas låta nonchalant men jag tycker om det...Det är knepigt. Man är osynlig men ändå står man i timmar och väljer kläder och fixar håret på morgonen för det är roligt! Jag tycker det är kul att känna mig fin en vanlig tisdag...mån, ons, tor, fre, lör och söndag. Jag längtar. Kanske är det inte allt för långt bort...

Nu drog det iväg där och jag minns inte ens vad jag skulle säga om hennes blogg. Kanske gör hon rätt i att skriva om allt hon känner. Det om störde just mig va att hon är i en ny relation men skriver hjärtkrossande texter om sitt ex. Hon knaprar piller som om de vore ticktacks och dricker whiskey för att somna. Men det är som sagt hennes val. Vi gör alla va vi vill och så ska det vara!